Berättat av Allison

👩‍💻 Berätta om tre personer som är viktiga i ditt liv

Mina föräldrar

Mina föräldrar är två väldigt viktiga personer som betyder jättemycket för mig, så mycket att jag inte kan klara mig utan dem. Jag älskar dem jättemycket och kommer aldrig sluta göra det. Båda stöttar mig alltid och det är de som har uppfostrat mig. Utan dem hade jag inte varit den person jag är idag. Jag och mina föräldrar kommer mycket bra överens eftersom de alltid frågar om min och min lillebrors åsikt. Alla i familjen bor tillsammans och vi hjälper varandra.

Min pappa är väldigt rolig, snäll och han hjälper mig alltid när jag frågar om hjälp. Han är snäll, omtänksam och tänker alltid på familjen. Han är väldigt ordentlig och det har smittat av sig på mig. Pappa har alltid smarta lösningar på problem och kan laga det mesta. Han är bra på att förklara saker och han kan det mesta om bilar och cyklar. Han tycker också om att köra bil och det är bra, annars så skulle jag och min lillebror inte få gå på taekwondo lika ofta. Mamma tycker att det är jobbigt att köra till taekwondon fyra gånger i veckan så pappa gör det istället. Min mamma är snäll, beslutsam, smart och snabb på nästan allt. T.ex. laga mat och räkna matte. Hon lär mig och min bror många saker, ofta sånt som man kan ha nytta av senare i livet. Mamma är väldigt sparsam och det tycker jag är bra. Jag och min familj brukar åka till olika ställen tillsammans. T.ex. stranden på sommaren. Jag tycker att det är jätteroligt.

Viveka, min första och bästa vän.

Jag och Viveka föddes år 2010. Hon är född på hösten medan jag är född på våren. Viveka är bara några centimeter kortade än mig men jag håller inte tyst om det. Hon har långt brunt hår och fräknar i ansiktet. Hon är väldigt blyg när det är andra med, men med mig är hon galen och inte alls lika blyg. Vi peppar varandra. Om någon av oss inte vill göra något så gör vi det alltid tillsammans så känns det bättre. Viveka är väldigt rolig, omtänksam och är en fantastisk vän!

Vi träffades för att våra mammor träffade varandra på en öppen-förskola. De började lära känna varandra och eftersom vi bodde nära så de började umgås mer. Då började även våra pappor umgås mer. När vi var små och våra pappor var föräldralediga så behövde de ta promenader med oss i barnvagnen. Det var väldigt tråkigt för dem eftersom att de inte hade någon att prata med utom en liten bebis, som för det mesta sov under promenaden. Så då började papporna ta promenader tillsammans och då hade de någon att prata med. Efter bara några år så flyttade vi från där vi hade bott innan. Vi flyttade inte så långt så jag och Viveka kunde fortfarande umgås. När jag var sex år och hon var fem år så började vi på kinesiskaskolan tillsammans. Det är den enda skola som jag och Viveka går på tillsammans. Både Viveka och jag går på altfiol. Det är ett instrument ganska likt fiol med det är lite större. Jag började spela altfiol när jag var sex år och efter några år så började även hennes lillebror att spela. Sedan började även min lillebror och Viveka börja spela altfiol.

Viveka och hennes familj är som en familj till oss. Vi har båda familjerna åkt på många resor tillsammans. T.ex. åkte vi till Alicante i Spanien förra sommaren. Andra ställen vi åkt till är Sälen i Dalarna, Torekov där vi firade min födelsedag, Höganäs, Kågeröd, Gotland och Öland. I Sälen åkte vi skidor och skapade många minnen. Ett av mina starkaste och roligaste minnen där av oss tillsammans var när vi stannade hela liften till en stor skidbacke. Backen var stor och täckt med vit snö. På sidan av backen, intill en trädsamling fanns en ankarelift som jag och Viveka satt i tillsammans (det ser ut som det låter, en lift som ser ut som ett ankare där man kan sitta två på). Många skidåkare åkte ner för backen och det skulle vi också göra, med vår grupp. Gruppen bestod av andra barn och en lärare som skulle lära oss åka skidor bra. Läraren åkte först på en ankarelift och sedan åkte alla barnen. Efter att vi hade åkt upp en bit på backen så gick vår lärare av liften och signalerade att vi också skulle göra det. Jag och Viveka åkte sist av alla barnen och det var nog lika bra… Alla barnen som åkte före oss gick av liften och sedan var det vår tur. På något sätt så lyckades våra skidor fastna i varandra och Viveka ramlade på mig. Detta ledde till att vi blev liggandes i en hög i snön. Läraren som såg detta skyndade sig för att trycka på ”nödstopp” så att liften stannade. En bit bort vår lift fanns en till ankarelift som just i detta ögonblick hade två väldigt förvirrade passagerare, våra pappor. De satt och undrade varför liften hade stannat, utan att ha en aning om att det var deras egna döttrar som hade stannat liften. Varje gång jag och Viveka hör ordet ”lift” eller ”skidor” så brukar vi alltid tänka på detta minnet och varje gång vi kommer att tänka på det så brukar vi skratta.

Idag bor Viveka kvar och min familj har flyttat till ett hus bara 2 och en halv kilometer bort. Vi är fortfarande bästa vänner och vi träffas varje söndag då vi båda har kinesiskaskolan. Våra småbröder och föräldrar är också väldigt goda vänner. Våra mammor har till och med matchande mössor!